Jan Liljeqvist

1932-2003

Jan skrev ogärna om sin konst. Varför skulle man i ord försöka säga något om det som redan fanns i målningen eller teckningen. Dock, någon gång på 60-talet gjorde han ett undantag och skrev följande som ju egentligen inte handlar så mycket om verken som om upplevelserna före dessa. Detta kan vara nog så intressant. Vad är det som sätter igång en konstnär? I detta fall en konstnär som ofta vandrade i det nattliga Stockholm, speciellt på 60-talet, och fascinerades av det han såg:

"Måleri som resultat av rent visuella upplevelser, ingen verbal filosofi omkring, utan just bara vad ögat ser. Fånga och forma medelst färg. Syner som möter människors öga dagligen på vandring i verkligheten. Syner som själva talar så starkt att de i sig bär konst att förmedla.

Skuggor i skymningen får plötsligt liv. Tunnlar med mörker framvällande ur det tysta gapet. En presenning som döljer något okänt sluter tätt om sin hemlighet. Vaktande murar bakom vilka oanade händelser utspelas.

En kvarblivande bil på en gata, avstannad, hålögt stirrande. På gasverket explosioner av ljus omslutna av stumt mörker. En bilkyrkogård där en ton av förintelse slår ut ur plåtskelettens uppslitna dörrar. En människa med cellskräck sedd inne i ett slutet rum.Att se i mörker.

En husvägg vars färg lyser svagt för att den träffats av ett avlägset ljussken, eller en trappuppgång utan elektricitet, där man anar någon osynlig inne i mörkret.

Det som i ett tillstånd av utslocknande, ett ögonblick snuddar vid evigheten, har i sin omedvetna skönhet en visionär kraft."